Den blöta och kompakta snön rivs upp av era hästars hovar när ni skyndar så snabbt ni kan nerför de hala klipporna och det lösa gruset på er väg ner från den bergskedja vid vars fot ni varit på jakt nu i två dygn. Hästarnas trötta andedräkter står som rökkvastar ur mularna och deras svett har gjort pälsen löddrig. Över er tornar gråa och tjocka moln upp som en varning inför det oväder som nu är på väg. Vädret i Stormländerna är nyckfullt, särskilt i skuggorna av de höga bergen. Den långa vintern, som ni äntligen trodde hade släppt sitt grepp, tycks ännu ha krafter kvar för att genom ytterligare en storm hindra er från att resa vidare från den handelsutpost ni har suttit insnöade i under hela vintern.
En sista jakttur bara, nu när markerna är framkomliga, för att fylla på förråden åt er och åt handelsstationen innan ni ger er av mot nya äventyr i de mer bebyggda delarna av det Vortländska riket. Det var er idé, innan den genom det annalkande ovädret nu tycks splittras så som isens flod plötsligt gör om vårarna. Frustrationen och rastlösheten har vuxit i era bröst, från en svag, knappt förnimbar känsla, till ett ständigt gnagande under de tre månader ni suttit insnöade. Många och långa har kvällarna framför den värmande brasan varit, ända tills alla historier redan tycks förtäljda och ni istället suttit med era egna drömmar stirrande in i lågornas förtärande sken.
Med jaktens skörd i form av urtagna snöhjortskroppar fastsurrade på era hästars ryggar styr ni nu färden så fort som möjligt tillbaka till handelsstationen. Marken under er är täckt av ett snötäcke som varierar i tjocklek från några centimeter till knädjup, vilket får hästarna att ofta kliva snett. På några ställen har den grå marken brutit igenom snötäcket lik en hyllning till den livgivande solen som nu snabbt täcks av tunga molnskyar. Utan solens strålar sjunker nu temperaturen snabbt ned till en punkt som lätt kan innebära död om ni fastnar i den annalkande stormen och tvingas övernatta ännu en dag ute i vildmarken utan riktigt skydd. 'Med ett ryck i tömmarna får ni hästarna att stanna. Framför er, bara några meter bort, ser ni en syn som får kalla kårar att dras längs era ryggar. En hand som har blivit vit och blå av kylan sticker upp ur en snödriva, som för att be Storme om hjälp i slutets stund. Hästarna frustar oroligt inför dödens närhet och era tankar dras obönhörligt mot frågor kring vem denne olycklige var och vilket öde han mött. Detta är i sanning en obarmhärtig plats att leva på!'
Verkar inte rollpersonerna intresserade av att undersöka kroppen kan du låta en av dem se något glimma genom solens sista stråle på handen. Detta visar sig vara en sigillring som alla verksamma Gerbanispräster förlänas med som ett bevis på sitt ämbete. Kroppen tillhör Oleif, en stormikjalt som en tid varit verksam med att bygga ett nytt syllhus uppe vid Eigils gård ungefär en halv dagsmarsch nordöst. Kroppen är klädd i vadmalstyg med mantel och har en ränsel i skinn på ryggen. Ränseln verkar inte öppnad, så kroppen tycks inte vara plundrad. Undersöker rollpersonerna innheållet finner de snart djurhuden som Oleif hastade ihop då han fann tecknen i salen som han trillade ned i.